SMS-funderingar

Hej igen!
Jag har tänkt lite på det här med SMS och hur fel det ofta blir när man skickar SMS. Så nu vill jag bara framföra två saker:

1. Tänk ALLTID efter om det verkligen är läge för ett SMS. Det händer alltför ofta att man hör saker som "hur kan hon skriva en sådan sak i ett SMS?" i lägen när det är förståeligt både att den som skickat valde SMS-formen och att den som får det tyckte det var läge för ett riktigt samtal. Så hur jobbigt du än tycker det är att ringa och mycket enklare med SMS, så tänk dig för!

2. Tolka aldrig ett SMS. Ett SMS är text. Punkt slut. Förvisso försöks känslor ofta förmedlas i dem, men det går nästan aldrig att tolka dem rätt ändå, så LÅT BLI. Det blir bara fel. Även om du automatiskt reagerar och tolkar på ett sätt, så lägg känslorna åt sidan. Sannolikheten att du misstolkat något är STOR.


Ha det bra och SMS:a lugnt!

Jätteliten

Jag vill slå ett slag för ordet jätteliten. Det är alldeles för många som, enligt mig helt felaktigt, påstår att kombinationen ”jätte” och ”liten” är en motsägelse och därför fel. Jag vill istället hävda att ”jätte” här har funktionen av ett adverb, d.v.s ett ord/förled som t.ex. beskriver ett verb, ett adjektiv eller ett annat adverb. Exempel på adverb är

fast i Han är fast besluten att göra det,

lugnt och lätt i Jag sitter i en lugnt guppande båt på ett lätt böljande hav.

mörkt i Stolen är mörkt röd – jämför Jag gillar mörkt bröd, där mörkt är ett adjektiv

grymt i Det var en grymt sjysst konsert!

I fallet ”jätteliten” är alltså jätte ett förled som beskriver liten och har en förstärkande betydelse, inte en storleksbetydelse. Skulle man påstå att jätteliten är fel så är det lika fel att säga oerhört liten risk, väldigt små bär eller mycket litet värde. Men alla dessa är korrekta uttryck, eftersom ”jätte”, ”oerhört”, ”väldigt” och ”mycket” här har just en förstärkande betydelse och inget annat.

Men, kanske ni undrar, är det då fel att säga pytteliten om man menar något som faktiskt är litet? Nä, det är inte fel. ”Pytte” har nämligen inte samma typ av betydelse som ”jätte” utan är en slags jämförande ord och betyder ”som pytte”, d.v.s. pytteliten = liten som pytte och pytte är väl något pyttigt… På samma sätt betyder till exempel ökenhet ”het som en öken” och sosseröd ”röd som sossarna”.

Det är just en sådan typ av samband som många ser när förledet ”jätte” används, och det är ju egentligen fullt befogat. Men ska man tänka så, så måste man börja fundera på vilka egenskaper en jätte kan tänkas ha. En jätte är väl till exempel inte förväntas vara särskilt smidig, så kan man då säga jättesmidig? Och samtidigt, hur diskriminerande/elakt/politiskt inkorrekt vore det inte att säga att ”jätteliten” är fel, medan jätteful, jätteklumpig, jättedålig osv. är okej? Man kan också fråga sig vad ordet jättebrant skulle betyda!

Men… Även om man nu trots allt skulle anse det vara befogat att göra en utrensning av jätte-ord för att få bort motsägelsefulla kombinationer, så måste jag säga att det vore en oerhörd nedbrytning av svenska språket. Jätte är ett bra och användbart förled som sällan kan bytas ut mot ett annat förled, utan måste bytas mot ett annat ord, vilket gör språket tråkigare och nyansfattigare. Och sist men inte minst:

Min älsklingskjol – den ÄR jättekort och kommer alltid att vara det. Den är inte pyttekort!!! Och inte så gärna väldigt kort – det är tråkigt. Likaså är dörrkarmen på ett visst ställe jättelåg och inget annat (”pyttelåg”? ”lägre än normalt”? ”för låg för mig”? – skulle inte tro det, va!). Så alla jätteliten-sägare: Stå på er! Jag är p.g.a. alltför fast vana inte en av er, men ni har all rätt i världen. Och ni som påstår att de har fel: Släng er i väggen! (Men gör det försiktigt så varken ni eller väggen går sönder.)

Tjipp!

K

Fotnot: Detta är mina personliga åsikter om svenska språket och jag tar inget ansvar för eventuella oönskade följder för den som tar åt sig av vad jag skrivit. ALLT BRUK SKER PÅ EGEN RISK.

Hur kan det kännas bra att höra att artisten tycker att den konserten jag var på var hans sämsta någonsin?

I lördags var jag på konsert med Robbie Williams. Eller med mamma, syster och svåger, beroende på hur man ser det. Det var ju jättebra ju! Jag är så nöjd! Jag tycker väldigt bra om Robbie, men förra gången jag var på hans konsert så var det helt enkelt INTE BRA. Det kändes så frustrerande med den helt galna publiken som tyckte att han var underbar vad han än gjorde och hur han än gjorde det och sedan recensionerna från fanatiska 33-åriga kvinnor som redan på förhand var helt uppslukade och inte KUNDE märka hur odräglig han egentligen var.

Men det där har jag fått upprättelse för två gånger nu. För det första så var det en sådan otrolig lättnad att se dokumentären om Robbies liv när det var som längst kört i botten. Då fick jag bekräftelse på mina upplevelser från konserten av honom själv. Han sa att just den konserten i Stockholm, då mådde han som allra sämst och han kunde göra precis vad som helst på scen, vara hur odräglig eller dålig som helst, publiken höjde honom till skyarna ändå. Och DET kan man faktiskt förstå är jobbigt för psyket - det kvittar om jag gör det här bra eller dåligt, det är bara namnet Robbie Williams som betyder något, min talang är betydelselös. Jag hade alltså rätt! Han var inte så GORGEOUS och oemotståndlig som publiken och recensenterna tyckte. Det var befogat av mig att inte hålla med. Sedan kan jag ju inte förneka att det trots det var väldigt roligt mellan varven och när han väl sjöng (och inte pratade) så var han ju duktig som alltid, det sitter i hans ryggrad.

Men det viktigaste av allt - i lördags kom upprättelse nummer två: konserten på Ullevi! Det var så roligt att se Robbie, han var ju bra såklart och uppepå det, att se hur glad han var och hur bra han verkade må. Som en helt annan person. Det var liksom upplyftande att se honom. Härligt! Publiken var också riktigt riktigt bra. Det var bra tryck redan innan han kom in och sedan en bit in på konserten så lyckades vi till och med få Robbie att tappa fattningen genom att 56 000 pers jublade "Woj-oj-oj Woj-oj-oj-oj Woj-oj-oj-oj-oj-oj-oj-oj" när han tog en liten vattenpaus. Det var han INTE beredd på och det var roligt att se :) Han blev ju väldigt glad av det också.

Det enda som var lite tråkigt var att vår läktarsektion var så tråkig och satt ner nästan hela tiden och var dåliga på att vifta och klappa och så. Men jag och syster gjorde vårt bästa för att hålla stämningen uppe. :) Men som helhet var det GRYMT. Jag vågar knappt tänka på att lilla jag, som brukar vara väldigt återhållsam när det gäller att lägga pengar på t-shirtar, köpte en Robbie-tikjört för 520 spänn.... brrhu *ryser* Det gick liksom inte att motstå efteråt den konserten och med så vacker tröja.

Nästa spelning jag har för ögonen är Svend Asmussen som ska spela på Katalin den tjugosjätte augusti. Det ska också bli grymt, fastän helt annorlunda.

Dagbok eller seriöst skrivande? Eller kan det rentav kombineras?

Jag funderar på det här med hur jag ska använda min blogg. Det vore roligt att ha den som en slags dagbok, men jag startade den för att träna mig på att skriva för allämnhetens ögon (även om ingen läser) och då med ett visst mått av kvalitet - både på språket, formen och innehållet. Kan jag verkligen hålla det varje dag, eller ens nästan varje dag? Det är tveksamt. Fast å andra sidan, om jag skriver varje dag så kommer jag förhoppningsvis bli bättre under tiden - bättre på att skriva även i lägen när jag egentligen inte har något bra att skriva.

Men det finns en tredje sida av det hela. En dagbok blir ju lätt av slaget "det här hände idag, bla bla bla" medan det jag vill skriva om snarare är små funderingar som jag haft om livets och naturens beskaffenhet :)


Sådär, då har jag producerat en ny bloggpost. Men oj vilket svårt ord! Det kryllar liksom ihop sig med bloggspot och spottblogg och jag vet inte vad. Krylligt är förresten skånska för krulligt.

Man kanske skulle bli celibat e l l e r Jag fruktar mitt framtida fack!

Jag hoppas att jag kommer att bli en ung fru någon gång. Men facket "unga fruar" fruktar jag! Går det att undvika att bli en typisk medlem i facket bara för att man tillhör det? Igår hörde jag nämligen något hemskt från en ung fru. Hennes man spelar innebandy och ofta går det ganska vilt till i hans lag. Så när en sargad man kommer hem till sin fru så ringer hon till den "skyldige" mannens fru och klagar! Herregud!!! När hon sade det så kändes det som att det var så typiskt för fruar på runt 30-40 år. Jag är inte övertygad om att hon menade att de gör det på allvar eller på skämt, men det verkade som om de gör det på allvar. Helt otroligt. Det facket vill jag för allt i hela världen aldrig tillhöra! Då blir jag hellre celibat.

Vilket fack tillhör du?

Man vill så gärna låta bli att stoppa in folk i fack. Man är INTE på ett visst sätt för att man tillhör en viss grupp människor. Vill vi tro. Men hur man än vrider och vänder på steken så ÄR det så. Än så länge iallafall, men väldigt mycket än så länge. Det kändes så väldigt uppenbart idag. Frågan är: Vad är viktigt för dig när du är ute och cyklar? Jag promenerade in mot staden och såg på vägen fyra unga killar (kan de ha varit12 år kanske?), alla på cykel. De flesta av dem körde och slirade med bakhjulet, och det var uppenbarligen den tuffaste av dem som slirade allra mest med bakhjulet, så att cykeln nästan ställde sig helt på tvären. Jättehäftigt! Och roligt dessutom. När jag så bara vände blicken tio meter till vänster om killarna så såg jag en tant komma cyklandes mot mig. Men precis då stannade hon, bockade sig och började plocka en massa tussilagosar (coolt ord i plural!) vid vägkanten. Fullständigt ovetandes om killarna och de om henne.

Tänk vad härligt det hade varit om killarna kom slirandes mot mig när den ena plötsligt utbrister: "Titta! en tussilago" Och sen hittar de en till och en till och en till och en till och.... ! Och så stannar de (tvärnitar förstås) och plockar ihop varsin läcker bukett med tussilago innan de hoppar upp på cyklarna och slirar vidare.

Eller, för all del, om tanten slagit på coola tvärniten för att plocka sina tussilago och just i det ögonblicket kommit på att just det, det är ju jätteroligt att köra och slira - "DET måste jag göra lite till innan jag plockar blommorna" och så hade hon kört lite fram och tillbaka på sin tanthoj för att slira innan hon till slut plockade blommorna. Det hade varit en vacker syn!


Just där och då kände jag mig som en helt utanför stående betraktare. Det jag såg var bara en tavla. De aktuella människorna var så omedvetna om mig och att jag studerade dem. Som om de vore en tavla. Har ni känt den känslan någon gång? Det tror jag är den femte dimensionen som man är i då. Jag som betraktare alltså. Det känns iallafall så. Vad tror du?


För övrigt tillhör jag CF. För det får jag avdrag i deklarationen. Och Ny Teknik i brevlådan.

Sådan husse, sådan hund och mamma är lik sin mamma

Jag hittade en gammal ofärdig bloggpost från 29/4. Idag är det d 10/6. Den säger inte så mycket som jag tänkte att den skulle få göra då när jag började skriva den, så titeln är väl onödigt lång. Men ändå. Nu kapar jag slutet på den här och låter resten flyga ut i cyberrymden till var och en som så önskar. Och kan. (Alla har ju inte internet.)

Tänk att man kan vara så lik sin far. Idag fick jag besök av en gammal vän. Vi ses väldigt sällan. Väldigt sällan. Hans far har jag träffat lite oftare. Den visuella likheten är långt ifrån slående, men sättet att ta social samvaro (vad ska det betyda?) för givet och att eftertänksamt dröja sig kvar vid en tanke, det blev så uppenbart hur lika far och son är i detta avseende. Varje tystnad är aktiv tystnad och aktiv tystnad blir aldrig någon pinsam tystnad. Sedär, då lärde jag mig något nytt idag. Har inte tänkt på det förut, att det är så det är med pinsam tystnad, även om jag själv undermedvetet använt den kunskapen redan tidigare. Imorgon ska vi två gå på bal tillsammans. Det blir nog kul! (Dessutom har han en typisk Göran-jacka)

Jag inser att jag tycker om att skriva så som jag inte tycker om att läsa. Det är inte så bra tror jag.

Alltets början

Det började idag. Jag kände mig osäker på vad "långfillingar" betydde, sökte på Google (med bara en enkel sökning kan du få över 10 000 träffar!) och hittade Ica. Ica är förvisso en affär som säkert säljer långfillingar, men en annan Ica är en bloggare som skriver grymt bra. Jag började läsa och blev fast. Leta upp henne och läs! Tack Ica.