Vilket fack tillhör du?

Man vill så gärna låta bli att stoppa in folk i fack. Man är INTE på ett visst sätt för att man tillhör en viss grupp människor. Vill vi tro. Men hur man än vrider och vänder på steken så ÄR det så. Än så länge iallafall, men väldigt mycket än så länge. Det kändes så väldigt uppenbart idag. Frågan är: Vad är viktigt för dig när du är ute och cyklar? Jag promenerade in mot staden och såg på vägen fyra unga killar (kan de ha varit12 år kanske?), alla på cykel. De flesta av dem körde och slirade med bakhjulet, och det var uppenbarligen den tuffaste av dem som slirade allra mest med bakhjulet, så att cykeln nästan ställde sig helt på tvären. Jättehäftigt! Och roligt dessutom. När jag så bara vände blicken tio meter till vänster om killarna så såg jag en tant komma cyklandes mot mig. Men precis då stannade hon, bockade sig och började plocka en massa tussilagosar (coolt ord i plural!) vid vägkanten. Fullständigt ovetandes om killarna och de om henne.

Tänk vad härligt det hade varit om killarna kom slirandes mot mig när den ena plötsligt utbrister: "Titta! en tussilago" Och sen hittar de en till och en till och en till och en till och.... ! Och så stannar de (tvärnitar förstås) och plockar ihop varsin läcker bukett med tussilago innan de hoppar upp på cyklarna och slirar vidare.

Eller, för all del, om tanten slagit på coola tvärniten för att plocka sina tussilago och just i det ögonblicket kommit på att just det, det är ju jätteroligt att köra och slira - "DET måste jag göra lite till innan jag plockar blommorna" och så hade hon kört lite fram och tillbaka på sin tanthoj för att slira innan hon till slut plockade blommorna. Det hade varit en vacker syn!


Just där och då kände jag mig som en helt utanför stående betraktare. Det jag såg var bara en tavla. De aktuella människorna var så omedvetna om mig och att jag studerade dem. Som om de vore en tavla. Har ni känt den känslan någon gång? Det tror jag är den femte dimensionen som man är i då. Jag som betraktare alltså. Det känns iallafall så. Vad tror du?


För övrigt tillhör jag CF. För det får jag avdrag i deklarationen. Och Ny Teknik i brevlådan.

Sådan husse, sådan hund och mamma är lik sin mamma

Jag hittade en gammal ofärdig bloggpost från 29/4. Idag är det d 10/6. Den säger inte så mycket som jag tänkte att den skulle få göra då när jag började skriva den, så titeln är väl onödigt lång. Men ändå. Nu kapar jag slutet på den här och låter resten flyga ut i cyberrymden till var och en som så önskar. Och kan. (Alla har ju inte internet.)

Tänk att man kan vara så lik sin far. Idag fick jag besök av en gammal vän. Vi ses väldigt sällan. Väldigt sällan. Hans far har jag träffat lite oftare. Den visuella likheten är långt ifrån slående, men sättet att ta social samvaro (vad ska det betyda?) för givet och att eftertänksamt dröja sig kvar vid en tanke, det blev så uppenbart hur lika far och son är i detta avseende. Varje tystnad är aktiv tystnad och aktiv tystnad blir aldrig någon pinsam tystnad. Sedär, då lärde jag mig något nytt idag. Har inte tänkt på det förut, att det är så det är med pinsam tystnad, även om jag själv undermedvetet använt den kunskapen redan tidigare. Imorgon ska vi två gå på bal tillsammans. Det blir nog kul! (Dessutom har han en typisk Göran-jacka)

Jag inser att jag tycker om att skriva så som jag inte tycker om att läsa. Det är inte så bra tror jag.

Alltets början

Det började idag. Jag kände mig osäker på vad "långfillingar" betydde, sökte på Google (med bara en enkel sökning kan du få över 10 000 träffar!) och hittade Ica. Ica är förvisso en affär som säkert säljer långfillingar, men en annan Ica är en bloggare som skriver grymt bra. Jag började läsa och blev fast. Leta upp henne och läs! Tack Ica.